...på cykeln men inte i livet...
Livet går i ungefär 190 just nu och jag hinner knappt med själv. Jobb på dagarna, kommer hem och är med älsklingsgrabbarna. När småttingarna har lagt sig så har jag tusen saker som ska göras och fixas. Går ju just nu en fotokurs men inser att inlämningen imorgon inte alls kommer att bli av. Är väl bara att inse att det inte går och jag måste ju faktiskt inte klara den. Gör ju det bara för att själv lära mig och för att jag tycker att det är kul. Om det inte är det längre och blir ett måste så är det ju inte värt det...
Rasmus fick ju en balanscykel i samma veva som Hugo fyllde år. Han har använt den flitigt och älskar den. Susar fram och det går riktigt fort. Idag efter ungefär en veckan med balanscykeln så provade vi återigen den vanliga cykeln och helt plötsligt verkar han ha fattat grejen. Tidigare var det väldigt vingligt och man fick springa med och hålla mest hela tiden. Han klarade inte om det blev minsta lilla uppförslut men nu gick det som en dans. Han trampade på och har verkligen hittat balansen. Oj vad lycklig han var när han cyklade fram och tillbaka på trottoaren. Balanscykeln blir nog nu ett minne blott men den fyllde ändå sin funktion. Hugo älskar också sin balanscykel och är riktigt duktig. Han sitter på sadeln och sparkar iväg med fötterna. Visst, det går inte jättesnabbt men han fixar att ta sig långa sträckor på cykeln och det går oftast snabbare än när han ska gå. Vi har alltså två cykel-lyckliga grabbar!:).
Förskoleinskolningens första vecka börjar gå mot sitt slut. Grabbarna verkar trivas av rapporterna som jag får. Hugo går omkring och grejar och leker lite sporadiskt med kompisarna. Han hade lite problem med att vila på dagen igår och hade mest skrikit men idag gick det strålande när pappa inte var med. Rasmus som gick hem tidigt dag nummer ett verkar nu ha hittat sina nya kompisar och klarar sig utmärkt själv. Nu håller vi tummarna för att det fortsätter så och att dom får en bra miljö att vara i!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar