Vet ni... jag tror inte jag klarar av att sluta blogga. Efter ett tags paus så inser jag att bloggen betyder alldeles för mycket för oss. Det är ett sätt att minnas och ett sätt att spara minnen. För hur ska vi annars komma ihåg att Hugo exempelvis lärde sig att cykla strax efter sin fyraårsdag, att han vinglade fram utan att kolla framåt överhuvudtaget för att tillslut hitta den berömda balansen (trots att han varken kan bromsa eller svänga ordentligt ännu:)). Och hur ska vi annars minnas alla andra fina och roliga vardagliga saker tillsammans som annars snabbt bleknar bort i det ständiga flödet av nya saker. Nej, bloggen får nog allt bestå även om uppdateringen inte blir lika frekvent som tidigare. Så lätt blir ni inte av med oss:). Och trots att bloggen mest startade för att hålla familj och vänner långt borta uppdaterade så har den på något sätt blivit så mycket mer. Det har blivit som vår familjs dagbok (fast kanske utan det mest privata)
Vi har saknat att få läsa om er, det betyder mycket för oss att få läsa och ta del av det ni gör eftersom vi bor så långt bort. Det bli kul att få läsa igen! Kram.
SvaraRadera